Barnen säger sitt om framtidens Gamlestaden

Vem vet bäst hur ett barn upplever att ta sig till skolan genom en stadsdel som håller på att byggas om fullständigt?
Svaret är ganska självklart.
För att Göteborgs stad ska få hjälp av de verkliga experterna har en andra- och en tredjeklass i Gamlestaden fått jobba med just de här frågorna under sex veckor.

Klass 2A och 3B i Gamlestadsskolan har granskat sin närmaste omgivning lite extra noggrant under hösten. Vilka ställen är roliga? Vilka är viktiga? Vilka är läskiga? Och vilka är kanske till och med farliga?

Det visade sig ganska tidigt under arbetet att barnen har betydligt större koll på sin omgivning än många vuxna kanske tror. De pekar till exempel snabbt ut hinder, som smala trafikövergångar som inte rymmer hela klassen samtidigt och platser där ”fyllegubbar” samlas som upplevs som läskiga. Men också platser som är bra och behövs, som Bunkeberget dit de gör utflykter eller medborgarhuset där biblioteket finns.

gamlestadsskolanEn gång i veckan under sex veckor har Marthe Roosenboom och Ida Liffner från Studio Goja undersökt området runt Gamlestadsskolan tillsammans med eleverna.
Marthe och Ida är designpedagoger som jobbar med att öka barns delaktighet i utformningen av de miljöer de rör sig i.
Bra och dåliga platser har markerats på en karta. Ett speciellt spel som handlar om att ta sig fram mellan två punkter, med olika förutsättningar, har jobbats fram. Syftet har, bland annat, varit att kartlägga hur stadsbilden och det som händer i stadsdelen påverkar barnens rörelsemönster.

Dialogprojektet i Gamlestaden är ett samarbete mellan kulturförvaltningen och stadsbyggnadskontoret, finansierat av Västsvenska paketet. Det kan ses som ett pilotprojekt för hur arbetet med nya stadsplaner kan komma att gå till framöver.
Redan 2011 tog Göteborgs stad fram ett verktyg för barnkonsekvensanalys (BKA) som handläggare kan använda för att lyfta fram hur barn påverkas av föreslagna förändringar. I praktiken används det sällan i direkt dialog med barn och unga.
Gamlestadenprojektet har därför försökt kombinera en direkt dialog, med att samtidigt utveckla en metod som kan användas för att lyfta barnperspektivet i fler sammanhang.

Här kommer kulturförvaltningen in i bilden. Där har man jobbat med barn och unga i stadsplaneringsfrågor sedan 2003, nu vill man få fram en modell.

– Målet med det här pilotprojektet är att få till ett brett och långsiktigt samarbete mellan stadens förvaltningar och Västsvenska paketet. De kommande nio åren kommer Göteborg vara en stor byggarbetsplats – det är en hel livstid för ett skolbarn, säger Lars Jonsson, en av två arkitektkonsulenter på kulturförvaltningen.
– Om vi skall kunna bygga en stad som är bra för de som bor här så måste vi prata med stadens invånare, bland dem finns många unga. De är kompetenta medborgare precis som alla andra och vi behöver veta hur deras vardag ser ut, säger Lars.

En av de ”vuxna” som barnen jobbat för att hjälpa under projektets gång är Mattias Westblom på stadsbyggnadskontoret. Han är projektledare för stadsutvecklingen i Gamlestaden och var en av de som var med på barnens redovisning vid det allra sista projekttillfället. Han tror att barnens synpunkter kan tillföra nya dimensioner i hans arbete.

– Att vidga mitt, ibland, förutfattade vuxenperspektiv. I ett samtal vuxen till vuxen  är det ofta en hel del tankebanor som är ”bortrationaliserade” redan från början, säger han.

Tror du att det kommer att bli vanligare att vända sig direkt till barn i större stadsplaneringsprojekt framöver?
–  Det tror jag faktiskt. Barnen är ju både amatörer och proffs i ett. Lite förenklat kan väl sägas att vi tjänstemän står för det utifrånkommande, professionella stadsbyggandet medan barnen har en fantastisk lokal detaljkunskap och ett känslomässigt ointagligt band till stadsdelen. Att förena dessa perspektiv ger en mycket bred ansats i stadsutvecklingen. Arbetsformerna för att nå dit kan variera. Barnens ålder och storleken på projekten bör rimligen spela in, säger Mattias Westblom.

Läs hela rapporten: Jakten på rörelsemönstret

Så jobbade vi

\r\nMarthe Roosenboom och Ida Liffner från Studio Goja har varit ansvariga för utformningen och genomförandet av dialogprojektet i Gamlestadsskolan. De är illustratörer, formgivare och barnkulturdesigners examinerade från HDK.
Vi ställde fem frågor om hur deras jobb går till.

Det här arbetet inriktade sig på rörelsemönster – varför är det viktigt?
I en lyckad stad rör barn sig självständigt till och från sina platser, utan hinder som gör det omöjlig att nå dessa platser själva. Eftersom det ska hända så mycket i Gamlestaden med befintliga och nya platser för barnen som bor i stadsdelen är det viktigt att veta var barnens platser är och hur de rör sig i stadsdelen, om det finns platser de undviker och varför och hur vi kan förebygga sådana hinder i stadsutvecklingen. Att tillsammans med barn undersöka rörelsemönster synliggör brister i hur miljön ser ut idag och ger oss underlag till utformningen av morgondagens miljöer.

Vad anser ni är den största vinsten med att ha med barn i en planprocess?
Fördelarna med att göra barn delaktiga kan ses från två perspektiv: ett demokratiskt perspektiv som självvaliderar delaktighet och ett kvalitetsperspektiv, som handlar om hur bättre informerade beslut ger effekt på projektet långsiktigt.
Vi kan alltså se att samarbetet mellan barn och vuxna innebär en unik kombination av egenskaper – där barns särskilda erfarenheter och förmåga att föreställa sig alternativa situationer och vuxnas erfarenheter samt förmåga till kritiskt tänkande innebär en större samlad kompetens. Det här sättet att samarbeta över generationsgränser ger oss bättre förutsättningar för att bygga hållbart och inkluderande.

Hur skulle arbetet med att fånga upp barnperspektivet se ut om ni fick drömma lite?
Arbetet med att öka delaktighet i planarbete är inte bara en dröm utan ett pågående arbete, som kontinuerligt etableras. Det långsiktiga målet är att barn involveras i allt planarbete som berör dem, och att det händer i ett tidigt skede där deras arbete får direkt inflytande. Arbetet är långsiktigt och samma grupp barn tillfrågas i olika delar av processen om olika frågor som under processen blir mer och mer konkreta. Det ska finnas strukturer så att barn är med i en hållbar stadsutveckling som tar tillvara till deras kompetenser och rättigheter som medborgare.

Upplever ni att barnen är intresserade av sådana här frågor?
Barn har individuella intressen, vilket är viktigt att komma ihåg när man jobbar med barngrupper. Men de allra flesta barn har en inneboende nyfikenhet och så länge frågorna presenteras på ett tillgängligt sätt där de tillfrågade får tydligt mandat att styra dialogen efter sina egna förmågor och intressen så upplever vi ett enormt engagemang.
När det gäller stadsplanering så handlar ju frågorna väldigt konkret om barnens egna liv och närmiljöer, vilket gör utforskningen både relevant och intressant. De är generösa och ger mer än bara ett svar på frågorna, de hittar och påvisar saker som vi inte har tänkt på.

Var det något som förvånade er under arbetet i Gamlestadsskolan?
Barnen tycker mycket om sin skola, vilket kanske förvånade oss lite då vi mest upplevde gården som otillgänglig på grund av pågående ombyggnationer, med gallerstängsel, brädväggar, stora lerpölar och buller. Barnen lyckades ändå hela tiden anpassa sig efter vägar som öppnades och stängdes och hittade nya lekmöjligheter.

Av Sara Hellman